Vår lilla mamis

Jag har tagit hand om Molly så gott som själv ända sedan Valter blev sjukskriven i början av juni. Jag har matat henne, lagt henne och sova och bytt blöja. Det ända Valter har klarat av är att göra är att umgås och leka med henne. Fast man skulle tro att när Molly får vara så mycket med sin pappa så skulle hon inte bli så fast i mig, men nej så är det inte. Nu när Valter kan börja hjälpa lite, med tex. matningen eller att sätta henne och sova, så duger inte han. Om han skall försöka ge mat till Molly så vägrar hon äta, men sen när jag matar så går det hur bra som helst. Likadant med att sätta henne och sova, (vi ger alltid mjölk till henne i sängen så hon sen somnar när hon äter), hon vägrar äta mjölken om det är Valter som ger den, hon blir helt super sur och börjar skrika, det ända som duger då är att vara i pappas famn, så fort han sätter ner henne i sängen så börjar hon skrika. Men när jag kommer och ge henne mjölken tar hon det nästan direkt.

Jag kommer börja att jobba ett par turer i veckan i december, så då måste Valter kunna mata henne och få henne och sova. Men vet inte riktigt hur det skall gå till när hon blir helt super sur när han gör det. Vi måste väll bara börja vänja henne vid att mamma inte alltid kan var här och mata henne och natta henne.
Men det är jätte svårt att bara höra hur Molly skriker i rummet brevid när Valter skall sätta henne och sova när jag vet att om jag går in dit så lugnar hon nästan dirket ner sig. Jag måste väll bara föröska vara stark och inte gå in och låta Valter försöka klara av det, men det svider så i ens mamma hjärta